emma hartman

PAINTINGS 2016
PAINTINGS 2014
PAINTINGS 2013
PAINTINGS 2012
PAINTINGS 2011
PAINTINGS 2010
PAINTINGS 2009
PAINTINGS 2008
PAINTINGS 2007
PAINTINGS 2006
VIEWS
PAPERWORKS
TEXT
CURRENT
CV
CONTACT
LINKS

OM EMMA HARTMAN - KONSTNÄR

Konst föds ur konst och för Emma Hartman blev det tidiga mötet med van Gogh och Francis Bacon det som bestämde polerna i hennes bildvärld: landskapet och rummet.

Genom människans historia har hon i sitt arbete som konstnär försökt att besvärja insikten, att vi lever ett ögonblick mellan två evigheter. Inför van Goghs landskap, där allt är i rörelse och vibrerar av energi, från en blomma till en stjärna, inser vi inte bara att vi är en del av alltet, utan också hur försvinnande små och isolerade vi är. En känslans väldiga pendelrörelse från varm tillhörighet till isande ensamhet, från eoner av tid till stundens korthet. Så finns i bilden förtätat vad det innebär
att vara människa.

En krumelur av färg
instängd i sig själv och
i ett mäktigt, oberört rum

Så också i Francis Bacons målningar där Emma Hartman slogs av hur målaren genom penselns vridning i färgmaterien blixtsnabbt kunde beskriva människan som en tillfällig, pulserande energi. En krumelur av färg instängd i sig själv och i ett mäktigt, oberört rum. Så ställer Emma Hartman mot landskapets fria rymd rummet. Också här finns pendelrörelsen mellan det omslutande, som skydd och trygghet och som tvång och oundviklig bestämning. I vidare bemärkelse finns vårt rum också i språket, i kulturen och i den tid som omfattas av vårt osäkra liv. Här formas de krafter som betingar hur vi tänker och hur vi ser på världen. Än kaotisk och skrämmande, fylld av dunkla krafter, än upplyst av den prövande tanken, skimrande och lockande
i sin gåtfullhet.

I Emma Hartmans målningar spelar färgen huvudrollen. Teckningen är precis och summarisk och ger konturen av ett rum eller manar fram bilden av en pyramid eller av en blockliknande, både uråldrig och samtida arkitektur. I en serie målningar är färgen dov och mättad, nära att förkolna under sin egen tyngd, men ändå bärare av ett ljus, som gryning eller skymning. Upplevelsen av tyngd förstärks av målningarnas stora format. Inför dessa bilder står man omsluten av skapelsens mysterium och länkas till en annan av Emma Hartmans fixstjärnor, Mark Rothko.

I andra målningar lockar Bonnards sällskap och duken fylls av alla regnbågens färger i ett ljust skimmer, ett lyckligt hyllande av ögonblicket, som ju helt oväntat kan uppenbara sig som en gåva.

Emma Hartman förhåller sig uppriktig och trogen de insikter om existensen och de möten med kolleger, som varit avgörande för henne. På så sätt blir hennes målningar både tidlösa och intensivt närvarande i nuet.

Björn Springfeldt

THOUGHTS ON EMMA HARTMAN
BY FELLOW ARTIST LISA JONASSON

The pictures we produce inside our heads are never completely alien. They are modelled on the world surrounding us. It is as if the thought of dressing oneself in suitable clothing, chameleon-like, adjusts itself according to wandering fluctuations. In a differently constituted world, the surrounding thought images would be dissimilar. Now we are present, and our thoughts are located here with us.

We live in a room composed of compounded squares. We live together or with someone and when we close our eyes our thoughts wander onwards through similar rooms.

Consciousness induces the production of something the world around us lacks; mood. It resembles thick layers of transparent sauce pouring it's mood out across the landscape, face-front, or along the walls colouring the world around us, the room.

There are:
Real places which one would rather not visit.
And the reaches of the mind which one would ideally, choose to avoid.

Nonetheless one is suddenly there, in a condition so awful or boring, that one could never have predicted that the other consciousness would have brought one to this point.

Suddenly one begins to look around inside the skull. Within this mental space no person could thrive. Only the most fundamentally rootless people would freely move to here. Is there really such a degree of homelessness in reality?

Within this mental space
no person could thrive.


Everything is so much worse when restricted to the thought. The surrounding worlds' less attractive aspects push the thought together and compress it inside the skull, transforming into a black hole.

Perhaps an open design plan would be more desirable. Yes a solution - certain furniture concepts according to Feng Shui. It never becomes entirely practical. It is better to acclimatise to a relative chaos - a deficit of order never lacks structure.

I had gone further on from one room to another. It was a dream. I believe it was a dream. I had forgotten something in one of the rooms and wanted to find it. Every time I went into a new room it was for the second occasion. The repetition of an easily recognisable sense, of unease. The concrete was so familiar although not homely; nowhere during the entire time did I find that which, I had forgotten I had been looking for.

I began to question if any of what I was looking for really could be found in any of the rooms, I had once visited. Perhaps it was more likely that I would find it again at some place where I had never been before. As if it was provided, as bait. Perhaps I threw it there in front of me, to secure my own development, to force myself onwards. But by now I had forgotten the whole purpose, weeping and searching, walking as if in a dream.

Later, while awake I recall the ape. In one of the rooms it sat in fetters, inside a cage. I had not reflected on it in my dream, but now I recalled that the cage looked as if it was porous, as if drawn by air. The ape was acting as a captive. It must have understood that the cage was not there. It wanted perhaps to deny me it's company, it did not want me to gain the impression that we too could be friends. Or perhaps the ape was afraid and had drawn the cage as a means of defence against me or other alien dangers. Perhaps I would also be compelled to place myself in a cage if I was to remain on that landscape. Indeed, perhaps the homeless regard the cage as a nest to rest in.

Lisa Jonasson is an artist.
She works and lives in Stockholm.